Många oinvigda tycker nog att sitta vid datorn och läsa gamla kyrkböcker verkar urtråkigt och nördigt. Så kanske det är i början, innan man kommit in i det, men sen upptäcker man tjusningen. Åtminstone gjorde jag det. När man följer en familj eller släkt är det som att läsa en roman.

Från början är det ju den egna släkten man är ute efter. Att få reda på vilka ens förfäder är och var de levde. Men när man fått namn och årtal vill man också veta hur de levde, vad de arbetade med osv. Då räcker inte kyrkböckerna till alltid. Det finns domböcker, bouppteckningar, militära rullor, amerikanska källor om man har emigranter, hembygdsböcker, kartor, fångrullor och fängelsearkiv, sjukjournaler mm att leta i. Ibland behövs besök på t ex ett landsarkiv för att studera de gamla böckerna ”live”. Det känns märkligt att sitta och läsa vad någon skrivit för flera hundra år sedan. Kan förstå känslan hos dem som arbetar med riktigt gamla skrifter. Upptäckter om släkten brukar leda till utflykter och små resor för att se trakten där förfäderna bodde och om det möjligen finns någon byggnad kvar.

En fråga man ofta får, när man pratar släktforskning, är ”hur långt tillbaka har du kommit”.
Har man adel och präster går det oftast att komma väldigt långt tillbaka. Men då har någon annan gjort utredningen, för det fordras källor och kunskaper utöver det vanliga. Enligt en släktforskarsida skall jag vara släkt med Birger Jarl. Men det är något jag inte har möjlighet att kontrollera. Då är det roligare att själv forska och upptäcka släkt, som föddes på 1400-talet och troligen stod på kyrkbacken i Mora och lyssnade till Gustav Eriksson Vasa 1521. (om nu den berättelsen är sann).

När den egna släkten är klar. Eller, rättare sagt, när man inte hittar fler uppgifter för tillfället. Klar blir man aldrig. Det dyker upp nya uppgifter/ nya frågor man vill kolla. Nya källor blir tillgängliga på nätet. I väntan på detta kan man bredda sin forskning. I mitt fall började jag med soldater i Mora kompani och att även hjälpa andra att leta efter sin släkt.

När man vandrar runt i Sverige genom århundraden, får man verkligen lära sig Sveriges historia genom alla människoöden man träffar på.
Alla soldater som ger sig ut i krig, hamnar i fångenskap eller dör och lämnar hustru och barn efter sig. De soldater som överlevde och kom hem igen, hur mådde de efter allt de varit med om?
Fattighjonen, inhyseshjonen, backstugusittare, gamla, sjuka och fattiga som socknen fick dra försorg om.
Sjukdomar som härjade i epidemier utan botemedel: difteri, lungsoten, spetälska m fl
Kvinnan som blir mor till många ”oäkta” barn. Hur försörjde hon sig och hur gick det för barnen som ibland utackorderades?
Yrken, som inte finns längre som malmtagare, postbonde, laxdräng.
Bondsonen från Värmland som ger sig iväg till Jämtland och blir nybyggare. Vilket slit det måste ha varit.
Personer som flyttar till Norrlandskusten och arbete vid sågverken eller ända till Nord Amerika för att finna lyckan.
Listan kan göras hur lång som helst över vad man kan stöta på….

Även själva hantverket att släktforska är spännande. Allt går inte på räls, ofta kan det bli stopp. Det kan vara att prästen i kyrkboken inte skrivit ut födelseår eller födelseplats för en inflyttad/ingift person. Eller också är det skrivet med oläslig/svårläst handstil. Det kan finnas kryptiska anteckningar i marginalen. Det klassiska problemet är fader okänd. Personer flyttar, men det anges inte vart, eller till en okänd ort, vars namn är svårläst. Det är nu man får använda det man har av klurighet, kunskap, erfarenhet och hjälp av andra för att försöka komma vidare. Hitta andra källor, gå omvägar, vara ”detektiv”. Att lära sig läsa handstilar, tolka ord och fraser som inte används längre är också ett viktigt inslag i forskandet.

Släktforskningen ger mig perspektiv på Sveriges historia och samhällsutveckling, en härlig kontakt med nyupptäckta släktingar och andra släktforskare och en rolig sysselsättning under den mörka årstiden och regniga dagar, och inte minst tillfredsställelsen när jag lyckats lösa en ”gåta”.