Mina anor och andras

”Det här med dna bryr jag mej inte om”… det var min inställning tidigare när detta med dna-släktforskning blommade upp i Mora. Tyckte jag hade gjort en rejäl pappersforskning och det fick räcka.

Men så skickade en dotter in ett test på Family Tree DNA när hennes sambo gjorde det. Jag gick på en av Peter Sjölunds föreläsningar om dna-forskning för att få lite hum om vad det handlade om. Så kom dotterns svar o matchlista. Wow –det såg mycket intressant och användbart ut. Eftersom det var jag som hade pappersforskningen, fick jag ta hand om dotterns matcher. En dubbelkusin till hennes far/min man hade redan testat sig. I dotterns matchlista såg jag också en tremänning och hennes son på min morfars sida

Nu var det jag som skickade efter ett testkit själv vid Valentinsrean! Jag hade tur att en kusin på mormors sida och en tremänning på farmors sida också blivit intresserade och testade sig. Jag hade förstått av föreläsning och av alla fb grupper i ämnet att ju fler i släkten som testade sig desto bättre. Syftet med min testning skulle bli att verifiera min pappersforskning och ev lösa något frågetecken. Jag gjorde en gedcomfil med bara anor och inga syskon för att det skulle bli ett någorlunda överskådligt träd och begränsade mej till 8 generationer och la in i Ft.

Nu hade jag alltså redan kända släktingar på mormors, morfars och farmors sida. När min matchlista kom var det förstås intressant att se vilka namn jag kände igen. Det var också enkelt att länka med mina kusiner/tremänningar och på så sätt får dessa röda o blå gubbar som visade ut släktingar på mammas och pappas sida. På farfars sida var det värre eftersom ingen kontakt funnits med honom . Men eftersom farmor berättat vem som var pappas ”okända fader” och jag gjort en riktig pappersforskning på den släkten, så var det ändå relativt enkelt att leda reda på en släkting även på den grenen. Matchlistan innebar inga överraskningar som okända halvsyskon eller något annat mystiskt. De flesta matcherna ligger på fyrmänningshåll eller ännu längre tillbaka.

Mina ”fynd” hittills…

Farfar Otto Johannessons släkt i Bohuslän.
Genom facebook fick jag kontakt med en släktforskande kvinna som bodde på gården, som en gång tillhört farfars släkt. Hon var ingift i släkten. Hennes son var dna testad men släktskapet var på för långt håll för att hans namn skulle visa sig bland mina matcher. Men jag fick tips på andra namn, som borde finnas i min lista, för att bekräfta att Otto var min farfar. Namnen fanns och personerna kunde även läggas in i släktträdet.

Farmor Anna Matilda Johanssons släkt i Småland.
I den småländska släkten är det inte heller lätt att hitta några närmare släktingar. Som tur är testade sig en tremänningen i Växjö samtidigt. Det är en bra utgångspunkt. Många i släkten har förstås gett sig av till Amerika. Det roligaste fyndet hittills är farmors ”okända” kusiner på hennes fars sida. En syskonskara på 4 som reste över Atlanten och väl där bytte namn från Karlsson till ett helt nytt namn och bosatte sig i Minnesota. Ett barnbarns barnbarn finns med på matchlistan tillsammans med sin mor, systrar och barn inalles 7 personer. Kontakten är tagen och uppgifter utbytta.

Farmors kusiner fotograferade i Minneapolis

Morfar Gösta Kullanders släkt i Värmland
I matchlistan fanns Göstas brors barnbarn och barnbarnsbarn. Tack vare ett ovanligt efternamn kände jag igen dem från min pappersforskning. Det roligaste fyndet är en kvinna i Västergötland, som har anor tillbaka till Kinnekulle på 1600-talet liksom jag. Den träffen bekräftade forskningen på Kinnekulle. Hennes anmoder är syster med min anfader och hans bröder Kullander från Kinnekulle, som flyttade till Värmland.
Dessutom har jag hittat en familjegrupp med samma anor som jag i Stavnäs sn i Värmland. Det roliga med den matchen är att de också har anor från Oxberg. Vi har alltså dubbla matchningar.

Mormor Lovisa släkt från Oxberg och Mora
Förutom en kusin känner jag igen många namn från både Oxberg och hela Mora. Här ger sig den begränsade genpolen till känna. Många har gift sig med släktingar genom århundradena. Enkelt uttryckt blir det samma DNA som ”valsar runt” i släkterna. Detta gör att släktskapet med matcherna ser mycket närmare ut än vad det är. Jag har en träff med en kvinna i Leksand, som på listan anges vara 4-6 männing. I själva verket är vi 10-männingar med gemensamma anor från början av 1600-talet. Våra gemensamma anor är för övrigt de enda personer från Sollerön jag har i mitt släktträd.

Ett intressant fenomen som dyker upp och överraskar mig är att det är flera matcher som är släkt på båda föräldrarnas sida trots de skilda landskapen. Sveriges befolkning var inte stor och folk var rörligare än man kan tro förr i tiden. Ftdna har ett verktyg som heter In common with (ICW). Om jag väljer en person ur matchlistan märkt med röd gumma som betyder att släktskapet är på mammas sida och gör ICW kan det i den nya träfflistan finnas en match med blå gubbe. Min ICW person på mammas sida och jag är alltså båda släkt med träffen med blå gubbe på pappas sida. Är det släkt på båda föräldrarnas sida blir det en lila gubbe.

För att sammanfatta det hela så har DNA forskningen hittills bekräftat att jag har hamnat rätt i min pappersforskning. Nu återstår att se om det går att räta ut några frågetecken t ex vem soldaten Engelbrekt Larsson var, som kom till Oxberg och gifte sig. De enda uppgifter om honom är att han var från Värmland och född ca 1718. Förhoppningsvis hade han något syskon, som har ättlingar, som finns i min matchlista. Det blir en utmaning.

Nästa steg är att lära mig mer om de hjälpmedel som finns och hur de kan kombineras.
Jag har också skickat vidare min Raw Data fil till My Heritage och därmed också Geni för att se om det dyker upp andra träffar. Ja, det finns mycket att ta itu med när det blir kall vinter igen. Tills dess får jag kolla vilka nya matcher som tillkommer.

Snål och arbetsam som en smålänning, glad och skojig som en värmlänning, stursk och traditionsbunden som en dalmas eller bohuslänning utan speciellt rykte .

Med en far med anor från Småland och Bohuslän och en mor med anor från Värmland och Dalarna kan man undra vad det blivit för röra? Säkert är i alla fall att släkterna haft mycket olika levnadsvillkor. Att vara självägande bonde eller varit tvungen att böja sig för godsägarens villkor. Ha god avkastning på jordbruket och gott om mat eller magert jordbruk och svält. Att vara yrkesman, eftersökt inom sitt gebit eller dräng som får ta det arbete som bjuds.

Genom att följa anorna genom århundradena upptäcker man hur olika livet varit för landsbygdens folk i de olika landskapen, vilka skillnader det fanns i levnadsvillkoren. Mina förfäder har till största delen varit jordbrukare med eller utan egen mark. De har varit hemmansägare, åbor, arrendatorer eller torpare. I slutet av 1800-talet när industrialismen slagit igenom, kommunikationerna förbättrats och kunskaperna om omvärlden fanns började ungdomarna lämna jordbruket och ge sig ut i världen.

Farmors släkt bodde i socknarna söder om Växjö i Småland främst Uråsa, Vederslöv och Moheda m fl. Jag har över 20 socknar i databasen. De flyttade mellan socknarna och sökte efter nya arrenden och torp. Det finns ingen släktgård som beboddes i fler än 2 generationer. Marken ägdes av storgodsägare som ”lånade” ut mark och stuga mot betalning i arbetskraft och/eller pengar. Några lyckades friköpa en gård. En del män hade andra yrken som tegelslagare, malmtagare, salpetersjudare, organist o klockare. Några få soldater fanns också i början av 1700-talet. En gren i början av 1700-talet var adlig, de hade andra levnadsvillkor, men det var inget som påverkade släkten framåt i tiden. Kring 1900 började farmor o hennes 8 syskon överge bondelivet. En bror blev kvar i Småland som bonde, en blev målare, två systrar flyttade till Stockholm, 3 bröder till Amerika och farmor o hennes tvillingsyster hamnade i Göteborg som pigor i ”finare” hushåll. Tvillingsystern blev sjuk och kom på sjukhus men farmor Anna Matilda (1876-1949) började ägna sig affärsverksamhet och hade ett tag speceriaffär och senare mjölkaffär samtidigt som hon var ”ensamstående mor”.

Farfars släkt bodde i några socknar väster om Kungälv i Bohuslän främst Kareby och Solberga. Där var det goda jordbruksbygder. De flesta var självägande bönder och gårdarna brukades i generationer. I många bouppteckningar efter äldre personer står att gården sålts/ överlåtits till ett barn och att de övriga barnen kompenserats på något sätt. Flyttade någon till en annan socken var det för att gifta sig. Farfar Otto (1885-1960) flyttade till Göteborg och började arbeta på SKF med kullager. Gården, som gått i arv i generationer, hade övertagits av andra släktingar. Senare arbetade han på Pellerins Margarin. Han träffade farmor, hon blev med barn. Samtidigt hade han barn med en annan kvinna och gifte sig med henne.

Morfars släkt bodde i socknarna i södra Värmland främst Borgvik, Gillberga, Stavnäs m fl. De var självägande bönder eller arrendatorer/torpare. En son ärvde gården och de andra sönerna arbetade som drängar tills de själva kunde arrendera eller köpa ett torp. Bygden präglas av de stora bruken vid vattendrag med forsar. Här byggdes det järnbruk med ugnar och smedjor. Kvarnarna drevs också med vattenkraft. I släkten finns många mjölnare och smeder. Dessa flyttade ofta mellan bruken för att få arbete ”med bättre villkor”. En man var skiffertakläggare. En gren av släkten hade flera generationer klockare/ organister. Folkskolan infördes kring 1842 och gjorde det möjligt för intresserade att skaffa kunskaper och senare vidareutbilda sig. Morfars far blev folkskollärare och även hans söner utbildade sig. Morfar Gösta (1881-1915) läste och praktiserade på olika sätt tills han fick arbete som skogvaktare år 1911 på Bolltorps gård i Skönberga socken i Östergötland. Innan det hade han varit i Mora och Oxberg och träffat mormor och gift sig. Tyvärr dog han redan 1915 endast 34 år gammal och lämnade efter sig änka o 3 små barn.

Mormors släkt bodde i Mora sn i Dalarna och kom främst från byarna Oxberg och Gopshus. De var småbönder som ägde sin mark och gårdar. Även husen av timmer kunde ärvas, delas och flyttas. Jordbruket räckte inte till för att försörja familjerna. Genom många århundraden utvecklades traditionen med s k ”herrarbete”. Man vandrade ut i landet och tog arbete hos adel/godsägare m fl, som hade råd att leja folk och betala för det. Det kunde gälla brobygge, dikesgrävning mm. Flickorna kunde bli t ex ”trädgårdskulla”. Man började också med tillverkning av olika varor som man sedan tog med sig och drog ut i landet för att sälja. I Oxberg gjordes vävskedar.
Traditionen med fäbodlivet var också speciellt för Dalarna jämfört med de andra landskapen. Några av männen blev soldater och det kom också unga män från andra delar av Sverige som lät leja sig som soldat och senare gifta sig med en flicka i byn. Moraborna var trogna sin hembygd, några flyttade, men de flesta kom hem igen efter sina arbetsvandringar. De hade sin mark o gård kvar hemma. Mormor Lovisa (1881-1959) hade ett lite arv efter sin far och kunde utbilda sig till småskollärarinna. Hon fick arbete i skolan i Oxberg. Morfar och hon träffades och det blev giftermål 1909. Efter vistelsen i Skönberga och hon blivit änka flyttade hon hem till Oxberg och Mora igen med sina barn och fick så småningom lärarinneplats i Oxberg igen.

Georgs anor har haft Mora och byn Vika som bas och det har också varit basen för vår familj, men nu har våra barn spridit ut sig till andra landskap i Sverige. Barnbarnen har nu anor också från Uppland, Jämtland eller Västerbotten.

De vanligaste frågorna i släktforskargrupperna på facebook handlar om att inte kunna tyda texten i de gamla böckerna.

Jag förstår nu att jag får vara glad, som gick i skolan när skrivstil var det som gällde. När mina barn gick i skolan blev det ”gammalmodigt” med skrivstil, allt skulle textas. Det blev problem när jag skulle skicka dem till affären med en inköpslista och jag hade glömt av mig och inte textat lappen.

När jag på senare år började med släktforskning och gick med i en kurs, hade jag turen att kursledaren visste, att detta med textläsning skulle bli problem för många. Hon var ambitiös och hade varje kursmöte med sig en kopia av ett stycke från t ex dombok, som vi fick i läxa till nästa gång och gemensamt tragglade oss igenom. Mycket nyttigt.

Detta var på rullfilmernas och vidiologernas tid. Barnen började flytta hemifrån och det fanns plats att gillra upp läsapparaten och en filmduk i ett rum. Det gick lättare att läsa texten i det större format som det blev på duken. Ibland måste jag ställa mig upp och titta på texten i en annan vinkel för att se vad det var för bokstav/bokstäver. Texterna vid denna tid var dödböckerna och då personalieböckerna där prästen skrev om den dödes liv.

Det fanns ingen att fråga om hjälp i huset. Ingen dator att skicka mail med. Det var bara att traggla på och försöka förstå. Ett knep jag lärt var att skriva ner de ord jag kunde läsa som de stod i originalet. Byta rad på mitt papper när det byttes rad i texten och lämna luckor för olästa ord. Nästa gång jag tittade på den svåra, kunde jag läsa eller lista ut ett nytt ord. Det gällde att ha tålamod, försöka lära sig alla återkommande fraser och studera bokstäverna där. Att inte stirra sig blind på ett ord utan försöka förstå sammanhanget och använda fantasin. Vilket ord skulle kunna passa in. Stavningsreglerna och uttryckssättet var annorlunda. Annorlunda bruk av bokstäver som W, bokstaven h var ofta förekommande, dubbel S mm. Det gick bättre och bättre. Ibland måste man också acceptera att det blev luckor i texten men att sammanhanget ändå blev klart.

En annan svårighet blev det, när min forskning tog mig till trakter med för mig okända orter. Nu finns det många hjälpmedel, men min räddning blev svärfars bilatlas från 1961. I den fanns det bra kartor och lista över massor av småorter. Ofta gick det i texten att läsa första bokstaven och kanske slutet och på så sätt leta sig fram till en tänkbar ort i trakten där de aktuella personerna levde.

Jag tror att en fälla för nutidens släktforskare är att allt finns så lätt tillgängligt. Ett knapptryck så är man redan i nästa husförhör. Man blir ivrig och vill ha alla uppgifter med en gång. Kanske har man ett korttidsabonnemang och vill utnyttja det så mycket som möjligt. På den tiden filmrullar skulle beställas, kunde det dröja månader innan man fick sin film. Rullen, som innehöll flera volymer för födda, döda, vigda tog extra lång tid, på den var det kö. Efter ett par veckor var man tvungen att skicka tillbaka den. Under tiden beställde man nästa husförhör. När den kom till slut, upptäckte man, att de nya uppgifter man ville ha, fanns i rullen man nyss skickat tillbaka. Tålamod och intresse var en nödvändighet för att inte ge upp.

Det är roligt att kunna klura ut vad det står i en dombok, bouppteckning eller kyrkorådsprotokoll. Det är ju där man finner ”kött på benen” på sina anor. Det har varit väl använd tid att träna på läsningen. Ibland tränar jag på ”läsfrågorna” i facebookgrupperna, det lär man sig också mycket på. Men visst har jag stött på absolut oläsliga texter där man undrar om skribenten själv kunde läsa sin text. Latinska ord och fraser är också en stötesten. Och även jag har använt mig av fb för att få hjälp med något ”oläsligt”.

(Hittat på nätet från en kurs i att läsa gamla handstilar; Hangö 2010)