De vanligaste frågorna i släktforskargrupperna på facebook handlar om att inte kunna tyda texten i de gamla böckerna.

Jag förstår nu att jag får vara glad, som gick i skolan när skrivstil var det som gällde. När mina barn gick i skolan blev det ”gammalmodigt” med skrivstil, allt skulle textas. Det blev problem när jag skulle skicka dem till affären med en inköpslista och jag hade glömt av mig och inte textat lappen.

När jag på senare år började med släktforskning och gick med i en kurs, hade jag turen att kursledaren visste, att detta med textläsning skulle bli problem för många. Hon var ambitiös och hade varje kursmöte med sig en kopia av ett stycke från t ex dombok, som vi fick i läxa till nästa gång och gemensamt tragglade oss igenom. Mycket nyttigt.

Detta var på rullfilmernas och vidiologernas tid. Barnen började flytta hemifrån och det fanns plats att gillra upp läsapparaten och en filmduk i ett rum. Det gick lättare att läsa texten i det större format som det blev på duken. Ibland måste jag ställa mig upp och titta på texten i en annan vinkel för att se vad det var för bokstav/bokstäver. Texterna vid denna tid var dödböckerna och då personalieböckerna där prästen skrev om den dödes liv.

Det fanns ingen att fråga om hjälp i huset. Ingen dator att skicka mail med. Det var bara att traggla på och försöka förstå. Ett knep jag lärt var att skriva ner de ord jag kunde läsa som de stod i originalet. Byta rad på mitt papper när det byttes rad i texten och lämna luckor för olästa ord. Nästa gång jag tittade på den svåra, kunde jag läsa eller lista ut ett nytt ord. Det gällde att ha tålamod, försöka lära sig alla återkommande fraser och studera bokstäverna där. Att inte stirra sig blind på ett ord utan försöka förstå sammanhanget och använda fantasin. Vilket ord skulle kunna passa in. Stavningsreglerna och uttryckssättet var annorlunda. Annorlunda bruk av bokstäver som W, bokstaven h var ofta förekommande, dubbel S mm. Det gick bättre och bättre. Ibland måste man också acceptera att det blev luckor i texten men att sammanhanget ändå blev klart.

En annan svårighet blev det, när min forskning tog mig till trakter med för mig okända orter. Nu finns det många hjälpmedel, men min räddning blev svärfars bilatlas från 1961. I den fanns det bra kartor och lista över massor av småorter. Ofta gick det i texten att läsa första bokstaven och kanske slutet och på så sätt leta sig fram till en tänkbar ort i trakten där de aktuella personerna levde.

Jag tror att en fälla för nutidens släktforskare är att allt finns så lätt tillgängligt. Ett knapptryck så är man redan i nästa husförhör. Man blir ivrig och vill ha alla uppgifter med en gång. Kanske har man ett korttidsabonnemang och vill utnyttja det så mycket som möjligt. På den tiden filmrullar skulle beställas, kunde det dröja månader innan man fick sin film. Rullen, som innehöll flera volymer för födda, döda, vigda tog extra lång tid, på den var det kö. Efter ett par veckor var man tvungen att skicka tillbaka den. Under tiden beställde man nästa husförhör. När den kom till slut, upptäckte man, att de nya uppgifter man ville ha, fanns i rullen man nyss skickat tillbaka. Tålamod och intresse var en nödvändighet för att inte ge upp.

Det är roligt att kunna klura ut vad det står i en dombok, bouppteckning eller kyrkorådsprotokoll. Det är ju där man finner ”kött på benen” på sina anor. Det har varit väl använd tid att träna på läsningen. Ibland tränar jag på ”läsfrågorna” i facebookgrupperna, det lär man sig också mycket på. Men visst har jag stött på absolut oläsliga texter där man undrar om skribenten själv kunde läsa sin text. Latinska ord och fraser är också en stötesten. Och även jag har använt mig av fb för att få hjälp med något ”oläsligt”.

(Hittat på nätet från en kurs i att läsa gamla handstilar; Hangö 2010)