Snål och arbetsam som en smålänning, glad och skojig som en värmlänning, stursk och traditionsbunden som en dalmas eller bohuslänning utan speciellt rykte .

Med en far med anor från Småland och Bohuslän och en mor med anor från Värmland och Dalarna kan man undra vad det blivit för röra? Säkert är i alla fall att släkterna haft mycket olika levnadsvillkor. Att vara självägande bonde eller varit tvungen att böja sig för godsägarens villkor. Ha god avkastning på jordbruket och gott om mat eller magert jordbruk och svält. Att vara yrkesman, eftersökt inom sitt gebit eller dräng som får ta det arbete som bjuds.

Genom att följa anorna genom århundradena upptäcker man hur olika livet varit för landsbygdens folk i de olika landskapen, vilka skillnader det fanns i levnadsvillkoren. Mina förfäder har till största delen varit jordbrukare med eller utan egen mark. De har varit hemmansägare, åbor, arrendatorer eller torpare. I slutet av 1800-talet när industrialismen slagit igenom, kommunikationerna förbättrats och kunskaperna om omvärlden fanns började ungdomarna lämna jordbruket och ge sig ut i världen.

Farmors släkt bodde i socknarna söder om Växjö i Småland främst Uråsa, Vederslöv och Moheda m fl. Jag har över 20 socknar i databasen. De flyttade mellan socknarna och sökte efter nya arrenden och torp. Det finns ingen släktgård som beboddes i fler än 2 generationer. Marken ägdes av storgodsägare som ”lånade” ut mark och stuga mot betalning i arbetskraft och/eller pengar. Några lyckades friköpa en gård. En del män hade andra yrken som tegelslagare, malmtagare, salpetersjudare, organist o klockare. Några få soldater fanns också i början av 1700-talet. En gren i början av 1700-talet var adlig, de hade andra levnadsvillkor, men det var inget som påverkade släkten framåt i tiden. Kring 1900 började farmor o hennes 8 syskon överge bondelivet. En bror blev kvar i Småland som bonde, en blev målare, två systrar flyttade till Stockholm, 3 bröder till Amerika och farmor o hennes tvillingsyster hamnade i Göteborg som pigor i ”finare” hushåll. Tvillingsystern blev sjuk och kom på sjukhus men farmor Anna Matilda (1876-1949) började ägna sig affärsverksamhet och hade ett tag speceriaffär och senare mjölkaffär samtidigt som hon var ”ensamstående mor”.

Farfars släkt bodde i några socknar väster om Kungälv i Bohuslän främst Kareby och Solberga. Där var det goda jordbruksbygder. De flesta var självägande bönder och gårdarna brukades i generationer. I många bouppteckningar efter äldre personer står att gården sålts/ överlåtits till ett barn och att de övriga barnen kompenserats på något sätt. Flyttade någon till en annan socken var det för att gifta sig. Farfar Otto (1885-1960) flyttade till Göteborg och började arbeta på SKF med kullager. Gården, som gått i arv i generationer, hade övertagits av andra släktingar. Senare arbetade han på Pellerins Margarin. Han träffade farmor, hon blev med barn. Samtidigt hade han barn med en annan kvinna och gifte sig med henne.

Morfars släkt bodde i socknarna i södra Värmland främst Borgvik, Gillberga, Stavnäs m fl. De var självägande bönder eller arrendatorer/torpare. En son ärvde gården och de andra sönerna arbetade som drängar tills de själva kunde arrendera eller köpa ett torp. Bygden präglas av de stora bruken vid vattendrag med forsar. Här byggdes det järnbruk med ugnar och smedjor. Kvarnarna drevs också med vattenkraft. I släkten finns många mjölnare och smeder. Dessa flyttade ofta mellan bruken för att få arbete ”med bättre villkor”. En man var skiffertakläggare. En gren av släkten hade flera generationer klockare/ organister. Folkskolan infördes kring 1842 och gjorde det möjligt för intresserade att skaffa kunskaper och senare vidareutbilda sig. Morfars far blev folkskollärare och även hans söner utbildade sig. Morfar Gösta (1881-1915) läste och praktiserade på olika sätt tills han fick arbete som skogvaktare år 1911 på Bolltorps gård i Skönberga socken i Östergötland. Innan det hade han varit i Mora och Oxberg och träffat mormor och gift sig. Tyvärr dog han redan 1915 endast 34 år gammal och lämnade efter sig änka o 3 små barn.

Mormors släkt bodde i Mora sn i Dalarna och kom främst från byarna Oxberg och Gopshus. De var småbönder som ägde sin mark och gårdar. Även husen av timmer kunde ärvas, delas och flyttas. Jordbruket räckte inte till för att försörja familjerna. Genom många århundraden utvecklades traditionen med s k ”herrarbete”. Man vandrade ut i landet och tog arbete hos adel/godsägare m fl, som hade råd att leja folk och betala för det. Det kunde gälla brobygge, dikesgrävning mm. Flickorna kunde bli t ex ”trädgårdskulla”. Man började också med tillverkning av olika varor som man sedan tog med sig och drog ut i landet för att sälja. I Oxberg gjordes vävskedar.
Traditionen med fäbodlivet var också speciellt för Dalarna jämfört med de andra landskapen. Några av männen blev soldater och det kom också unga män från andra delar av Sverige som lät leja sig som soldat och senare gifta sig med en flicka i byn. Moraborna var trogna sin hembygd, några flyttade, men de flesta kom hem igen efter sina arbetsvandringar. De hade sin mark o gård kvar hemma. Mormor Lovisa (1881-1959) hade ett lite arv efter sin far och kunde utbilda sig till småskollärarinna. Hon fick arbete i skolan i Oxberg. Morfar och hon träffades och det blev giftermål 1909. Efter vistelsen i Skönberga och hon blivit änka flyttade hon hem till Oxberg och Mora igen med sina barn och fick så småningom lärarinneplats i Oxberg igen.

Georgs anor har haft Mora och byn Vika som bas och det har också varit basen för vår familj, men nu har våra barn spridit ut sig till andra landskap i Sverige. Barnbarnen har nu anor också från Uppland, Jämtland eller Västerbotten.