Olof föddes den 5 augusti 1736 i Hasselbol i Alster socken i Värmland. Hans föräldrar var mjölnaren Erik Andersson från Kinnekulle och Katarina Persdotter Hasselström som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Olof var yngst av 5 syskon. Hans far Erik dog 1749 när Olof var 13 år. Förmyndare blev hans farbror Måns/Magnus Kullander. Familjen hade bott vid Alstrums bruk där kvarnen fanns, men efter Eriks död flyttade Katarina och barnen till gården i Hasselbol. Olofs äldre bror Gustav blev senare bonde i Hasslebol. Olof verkade inte ha intresse för varken kvarn eller gård, han begav sig till Kristinehamn. Åren 1758-1760 står han skriven som lärogosse hos skräddarmästaren Anders Tingelöf. Några år senare skrivs han i Karlstad som skräddargesäll och 1768 finns han i Stavnäs som sockenskräddare.

Den 1 november 2020 gifter han sig i Älgå socken. Han hustru är mästarsmedsdottern Britta Jonasdotter Nyqvist. Hon är också född i Alster år 1746 men finns inte med i födelseboken. Vid vigseln ger Olof en morgongåva till Britta på 40 lod silver. Det var en relativt hög summa, kanske släkten i Alster bidrog . Deras familjer är bekanta sedan tidigare, de hade bott i samma bruksmiljö i Alstrum och Olofs föräldrar hade varit faddrar vid Brittas äldre syskons dop.

Redan i mars 1770 föds Olofs och Brittas första barn Caisa. Hon dör tyvärr redan efter några månader av en ”okänd bansjuka”. Nästa lilla dotter Britta föds i september 1771 men inte heller hon överlever utan dör i december samma år av ”hastig sjukdom”. Nu verkar Olof ha tröttnat på skräddaryrket för han byter yrke och blir klockare i Borgvik dit familjen flyttar. Sonen Jonas föds 26 november 2020 i Borgvik. I födelseboken kallas Olof för skräddare och konstituerad klockare.

I Borgviks sockenstämmoprotokoll 14 aug 2021 står det: ”Skräddaren Olof Kullander, som efter laga och förenligt wahl blifwit af hela församlingen jämte H: herr Prostens bifall kom til klåckare efter den i watnet omkomna klåckaren Pehr Nilsson lofwades nu af herr Prosten fullmagt til samma sin sysslas bestridande samt den lön som denna syssla åtföljer.

I Borgvik var det visitation den 29 mars 1774 då Prosten Fryxell från Fryksdalen förhörde sig om hur det stod till i församlingen och kyrkolivet.
I § 5 sägs att ingen ”scholemästare” fanns, föräldrarna lärde själva sina barn att stava och läsa i bok. Visitator erinrade, att om ingen annan skulle gifwas, som kunde lära barnen, så wore det, efter Kyrkolagens föreskrift, klockarens skyldighet, mot billigt arwode.
§ 10 Klockarbohl (=gård som klockaren kunde disponera) fans här icke, utan bebor klockaren sockenstugan, som till tak war bristfälligt, men nu låfwades att i sommar skulle omtäckas.

I juni samma år beslöts ”som sockenstugaan i anseende til taket befans wara så bristfälligt, at både väggar och inrede befaras taga skada ifall taket ej snart skulle ömsas” Det beslöts att 1 från varje matlag skulle samlas en dag och ta näver med sig för att laga taket.

Olof och Britta fick alltså flytta in en delvis renoverad sockenstuga.

I boken ”Borgvik förr och nu” skrivs: ”På våren 1774 utfärdades fullmakt för den nyvalde klockaren Olof Kullander. Han var född i Alster socken, hade lärt skrädderiyrket i Kristinehamn, arbetade sedan i detta yrke på skilda platser äfven i Kristiania och andra städer i Norge, kom tillbaka till Sverige och var ett år sockenskräddare i Stafnäs, hvarefter han inflyttade till Borgvik. Törhända imponerade han på socknemännen genom sin belefvenhet, han som varit omkring och sett så mycket; helt säkert var han också både läs- och skrifkunnig och han inflyttade nu i sockenstugan, gifte sig och hade kunnat blifva stamfader för en stor slägt, men många av hans barn dogo som späda; åtskilliga växte dock upp och kommo ut i världen. (tidsangivelserna stämmer inte riktigt)

Att Olof kunde läsa och skriva kan vi ta för givet, kommen som han var från nämndemannasläkter både på faderns och moderns sida. Han måste haft en vacker och stark sångröst eftersom det var ett villkor för att komma ifråga som klockare. Vi vet inte om han sökt tjänsten själv eller om han utmärkt sig under psalmsången vid gudstjänsterna och blivit tillfrågad. I hans barndom på Hasselbol bodde även klockaren i Alster socken Sven Persson med familj där några år. Kanske Sven upptäckte Olofs sångröst och lärde honom kyrkosånger?

En klockare hade många uppgifter enligt Wikipedia:
I klockartjänsten ingick att sköta klockringningen. På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. I kyrkoordningen av 1571 heter det bland annat: ”Klockare skall vara ärlig, trogen, flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. I 1686 års kyrkolag räknas han till kyrkans ämbetsmän och kallas kyrkobetjänt. Han skulle medverka vid bröllop, barndop, kyrkogång och begravningar. Han skulle övervaka ordningen på kyrkogården angående grävning, hålla kyrkans böcker och handlingar i ordning, mottaga, framlämna och förvara handlingarna, utskriva kungörelser, uppbära och anteckna en del inkomster till kyrkan, övervaka att kyrkvaktaren med flera fullgjorde sina åligganden. Vidare hade han ansvaret för att kyrkan blev belyst och att kyrkliga minnesmärken vårdades. Han skulle medfölja pastor på husförhör och sjukbesök och bära pastors brev till nästa klockare. I viss mån fick han också biträda vid sjukdomsfall, då han ”med åderlåtning skulle betjäna de sjuka”

Sentida ättlingar begrundar spisen där Britta skötte hushållet.

Sockenstugan, som Olof och Britta flyttade, finns bevarad än idag. Här skulle Britta föda ytterligare 8 barn, endast 4 av dem blev vuxna. Sonen Jonas föds i nov 1772, växer upp och blev mjölnare som sin farfar. I mars 1776 föds Stina, som dör i rödsot (dysenteri) när hon är 7½ år. Prästen skrev om henne ”en vacker och kwick flicka”. Anna föds i mars 1779 och dör efter några månader. Dödsorsaken anges ”förqvafd i sömnen hos modern”. Det är inte så ovanligt att se detta skrivet när en baby dött. Det kan ju vara så som det skrivs, men det kan också vara vad vi nu kallar ”plötsligt spädbarnsdöd”. Sara föds i juni 1780 men dör 11 månader gammal av okänd sjukdom. Döttrarna Maria 1782, Caisa 1785 och Sara 1790 överlevde spädbarnstiden, växte upp gifte sig och bildade familj. 1794 föds så tionde och sista barnet, en son Erik, han blir bara 1 månad gammal.

I denna lilla stuga samlades också eleverna som Olof skulle lära läsa och skriva.

Att vara klockare medförde inga stora inkomster. Som utsocknes hade Olof inget eget jordbruk, som kunde ge tillskott till hushållet.

”Klockarelönen uppgick till 1 fjärding havre av vart matlag, undantagandes bruksfolket. Olof K begärde 1808 löneökning med en kanna råg av varje matlag, vilket dock avslogs. När Olof 1810 avled som ”fattig och inhyses”, beslöt stämman, enär klockarelönen var så liten, att ingen kunde leva på den, att ingen utsocknes skulle hädanefter antas till klockaresysslan…(Ur boken Borgviks bruk…sid 58/Domar Skafte/

Olof dör 25 april 2021 och i dödboken skrivs att han ”förde en stilla och saktmodig vandel”. och dog av slag 74 år gammal. Hans hustru Britta skulle leva 19 år till som änka. Hon dog 19 augusti 1829 av ”hetsig feber”.

På kyrkogården i Borgvik finns en minnessten över Olof Kullander och hans sentida ättlingar, som fortsatte traditionen som kantor/kyrkosångare.

Om att bli mästare och sockenskräddare.

Kring år 1700 var modellen med skråämbeten utbredd i nästan alla svenska städer, och det gav staten möjlighet att kontrollera hantverksmarknaden. Bara de hantverkare som fått titeln Mästare hade rätt att bestämma själva och vara sina egna chefer. Allting har sin början, så även att bli Mästare i sitt yrke. Det första steget på denna karriärstege var att bli lärling hos någon som redan var Mästare. Lärotiden brukade vara tre till fem år. När lärotiden var över blev lärlingarna Gesäller. Gesäll kan beskrivas som en slags yrkesexamen, och mot slutet av tidsperioden med skråordningen som system behövde lärlingarna bli godkända i ett Gesällprov. Ett så kallat Gesällbrev blev beviset för denna uppgradering och drömmen om den egna Mästartiteln kom närmare.
Den sista prövningen för Gesällerna innan de fick ett Mästarbrev och slutligen kunde kalla sig Mästare, var ett Mästarprov. Detta krävde stor hantverksskicklighet, och många Gesäller gjorde så kallade Gesällvandringar mellan olika Mästares gårdar för att förfina sina kunskaper. Som Mästare kunde man ta egna lärlingar och Gesäller, och genom att sätta en Mästarstämpel på sina varor garanterades god kvalitet.

På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom ”sin” socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. Skräddarna och skomakarna ambulerade mellan gårdarna, där bönderna själva tillhandahöll materialet, oftast egen produktion av textilier, skinn och läder. Betalningen bestod främst av kost och logi under tiden arbetet pågick