Den 11 juli 1709 befallde Karl XII per brev från i Turkiet, att de indelta regementena med fotfolk skulle sättas upp igen. Greve Magnus Julius de la Gardie blev utnämnd till chef för Dalregementet. Redan vid mönstringen 23 mars 1710 vid Leksands prästgård var regementet fulltaligt igen och kläder, vapen och annan utrustning var anskaffad, trots att det rådde stor brist på pengar. Ett år senare gick fyra kompanier till Stockholm för att förstärka försvaret där. Kompanierna från Mora, Orsa, Västerdalarna och Gustafs stannade kvar på sina rotar för att försvara hemlänet och Falu gruva. Dessa fick en frist på två år innan det var dags att dra ut i krig.

Utryckning

Under våren 1712 bestämde Karl XII att flera regementen från Sverige under ledning av Magnus Stenbock skulle förstärka de svenska trupper, som redan fanns i Pommern. En rysk-sachsisk här stod utanför Stettin o Stralsund. Själv skulle kungen komma från Turkiet med förstärkning.

Nr 117 Erik Persson Danneman och nr 83 Olof Eriksson Lärka var båda födda i Mora.Lars Erik Persson var 49 år och född i Öna. Han var en av de äldsta soldaterna. Han hade gift sig 1692 med Kerstin Persdotter från Vinäs och bosatt sig där. Paret hade tre döttrar, den yngsta 10 år. Han var kunnig i smide. Enligt kyrkoräkenskaperna 11 sept 2021 fick han betalt för att han lagat ett lås på kyrkans kista och gjort en nyckel.

Böl Olof Ersson var 24 år och född i Färnäs. Han var gift sedan 1½ år med Ingeborg Matsdotter. Deras lille son Erik var halvåret gammal. Hon blev kvar på föräldragården hos sin bror Rytter Anders Matsson när Olof gav sig iväg.

Redan i Ingevallsbenning förlorades en soldat. Nr 10 Anders Jonsson Bryggare rymde en natt i ett anfall av sinnesförvirring och dränkte sig i en sjö.

Marschen startade mot Blekinge. I Köping blev hela Dalregementet samlat. 1200 soldater, befäl och tross med utrustning tog sig vidare genom Östergötland och i slutet av augusti var man framme i Karlshamn. Den 2 september gick trupperna ombord för att skeppas över till Rügen, men fick vänta till den 13 september innan vinden blev gynnsam nog för flottan att segla iväg. Följande kväll ankrade man i Wittmund.

Efter några veckors vila överfördes regementena från Rügen till Stralsund i Svenska Pommern. 6 man hade blivit sjuka och fick stanna i staden. Efter att de tillfrisknat fick de ingå i Stralsunds försvarsstyrka och efter något år var de hemma igen.

Gadebusch

I slutet av oktober 1712 bröt Magnus Stenbock upp med armén och gick västerut mot Rostock. "Kungen krävde en offensiv krigföring. Stenbock måste ta itu med danska trupper. De hade gått i ställning vid Wakenstädt och besatte Gadebusch i västra Mecklenburg under ledning av Fredrik IV. Svenskarna ryckte fram mot Fredrik och plundrade på sin väg omgivningen, allra helst som provianten hemifrån delvis gått förlorad. På det viset gjorde alla arméer på den tiden. De rånade bönderna på mat och lät sina hästar gå in i ladorna och förse sig med havre.

I en kyrkbok från 1827 noterade pastorn i byn Demern: "Anno 1712 huserade här svenskarna före slaget vid Gadebusch väldeliga. Dessutom lyfte de dörrflyglarna med våld i prästgården och kastade dem i stycken. Även i kyrkan hade fönstren krossats." General Stenbock försåg sig grundligt av vad trakten hade att bjuda. Hans förarmé som i november 1712 fattat posto i Ribnitz rekvirerade på fjorton dagar 300 000 kg bröd, 300 000 kg kött, 75 000 kg smör och fläsk, 2 343 skäppor gryn och ärtor och 7 500 tunnor öl. Det sistnämnda var en särdeles begärlig vara"

Marschen gick genom sumpiga marker i och över floder som svämmade över av höstregn. Soldaterna byggde broar av brädor, dörrar och risknippen, som man burit med sig. Vid midnatt den 8 december var man strax utanför Gadebusch. Tiden var knapp, delar av den sachsiska armén var på väg att undsätta danskarna. Arméns situation var allvarlig kan man förstå, när Stenbock gav order, att alla soldater skulle få 2 karoliner var och att alla som ville skulle få nattvarden. Tidigt nästa morgon den 9 december började armén på över 12 000 man formera sig till strid. Dalregementet ingick i huvudstyrkan. Den danska armén med sachsiskt stöd var ännu större. Omkring kl halv ett startade striderna och upphörde vid tretiden på eftermiddagen, när danskarna flydde. På den svenska sidan stupade 500 man och 1 100 sårades. Danskarna förlorade däremot 2 500 i döda och sårade samt ytterligare 2 500 som togs tillfånga. Sachsarna förlorade 750 man stupade och sårade samt 100 man som togs tillfånga.

Pihlström skriver: Dalregementet höljde sig denna dag med ovansklig ära och gjorde den kulna vinterdagen till en av de mest framstående bemärkelsedagarna i dess bragdrika historia. Men äran och framgången kostade liv. Mora kompani var med i täten av anfallet och det var också där flest omkomna soldater fanns. 18 soldater dog och ca 42 blev blesserade. Dessa sändes till Wismar för vård, men många av de sårade överlevde inte sina skador. Erik Persson Danneman och Olof Ersson Lärka överlevde och fick antagligen hjälpa till att ha hand om sina sårade och döda kamrater. De som sårats vid Gadebusch och förts till Wismar och sedan tillfrisknat, fick stanna kvar där för att förstärka den garnisonen. I juni 1714 fanns några befäl och 166 korpraler o meniga kvar där.

Tönningen

De svenska trupperna stannade kvar i närheten av Wismar över julen för att vila. Men efter helgen var Stenbock tvungen att flytta armén och förse den med förnödenheter. Han väntade på utlovad hjälp från Sverige. De gick in i Holstein upp mot Danmark. Den 9 januari slog man läger vid Husum. Dalregementet inkvarterades i själva staden. Fiendens arméer följde efter och en dansk här samlades på gränsen till Jylland. Till slut blev Stenbock och hans trupper instängda på Eiderstedska halvön, där de den 7 februari inkvarterade sig i fästningen Tönningen vid floden Eiderns utlopp. Där fanns dåligt med mat och dricksvatten och förhållanden var ohygieniska. Många av manskapet hade redan tidigare blivit sjuka, och nu spred sig sjukdomarna än mer. Den 16 april blev fästningen belägrad av motståndarnas trupper och Stenbock med resterna av sin armé var instängd. Förråden var slut, sjukdomar rasade såväl bland trupperna som stadens befolkning. Den 6 maj kapitulerade Stenbock och den svenska armén blev danska fångar. Den 11 maj tågade Dalregementet, bestående endast av 145 man, ut ur fästningen. Hur många sjuka som blev kvar i fästningen är okänt. Magnus Stenbock placerades i fängelse i Köpenhamn där han dog i februari 1717. Befälen fördes till Sönderborg på Als och de meniga placerades på olika platser. En del dog i fångenskapen, en del lyckades rymma och resten frigavs när fred slöts med Danmark 1720.

Hemkomst

Erik Persson Danneman lyckades ta sig hem redan 13 oktober 1718. Detta datum hade bevarats i minnet och skrivits i dödboken då han dör år 1736 73 år gammal. Av hans tre döttrar gifte sig två med soldater, varav den ene dog i Finland 1742.

Olof Ersson Lärka återkommer till Färnäs och sin familj efter freden. Den lille sonen har dött redan 1715. Men den 25 oktober 1721 föds en ny son i familjen. Olof dör 1757 med anteckningen i dödboken "kom tillbaka från fångenskapen efter 7 år och 7 månader".

Några andra som tog sig hem:

Nr 98 Olof Matsson Bråttom från Sollerön. Enligt dödboken blev han skjuten i halsen vid Gadebusch, fick avsked och kom hem men dog i november 1716 av skadorna 33 år gammal.

Nr 51 Erik Andersson Fluga från Venjan blev kvar i Wismar 1713 men lyckades rymma från Stralsund 20 febr 1716. Väl hemma blev han sjuk i lunginflammation och dog 29 jan 2021 26 år.

Nr 37 Mats Matsson Tupp f 1690 från Morkarlby blev sårad och kom till Wismar. 1715 kom han hem igen . Karl XII hade redan satt upp ny armé för att gå till Norge. Mats Matsson Tupp var med på fälttågen både 1716 och 1718 och fick avsked 1728.

Nr 24 Erik Andersson Pik från Oxberg blev också sårad och förd till Wismar, hölls fången i Stralsund men lyckats rymma i juli 1716. Hemma igen blir han korpral vid rote nr 25 Ståthållare i okt 1718. När han får avsked 1728 är han "sjuklig, liten och oansenlig". Enligt dödboken 1772 fick han högra handen skadad vid Gadebusch.

Nr 133 Anders Persson Näktergal född 1683 i Falun död 1737 i Nusnäs Mora . I dödboken står: "…åhr 1709 kom hit till församlingen och blef soldat för Nächtergals roten, hwarför han tiente til dess han blef fången i Danmark ,hwarest han i 8 åhr förblef. Hemkommen… bräckelig… sedan i denna församling… Hållit Schola sedan han hemkom utur fångenskapen… död av lungsot."Han gifte sig 1710 i Nusnäs, fick en dotter 1711 och sedan ytterligare tre barn efter 1720.

Nr 30 Olof Olofsson Falk född 1685 i Uleå Österbotten Finland död 1756 i Selja Mora. När han får avsked 1741 skrivs: "tient i 32 åhr bewistat action wid Gadebusch, fången i Danmark 7 åhr och wid hemkomsten måst instiga för denna rote igen, och befinnes ganska fattig, undfår underhåld af Wadstena Krigsmanshuset." Gift i Selja, 3 barn födda 1712,1721 o 1727.

Av de 149 män som gick ut som soldater för Mora kompani 1712 avled 96 av skador eller sjukdom, 37 kom hem igen och 15 gick okänt öde tillmötes. Ett fall i Orsa tinget den 18 dec 2020 vittnar om att någon t o m stannade kvar av fri vilja. Soldaten Jöns Larsson Wåghals Orsa kompani gifte sig 12 april 2021 med Anna Mickelsdotter Strax därefter drog han ut i kriget, blev tillfångatagen i Danmark och kom inte hem igen. Nu ville Anna gifta om sig med Hammarsmedens son vid Furudals bruk Mats Olofsson. Flera kamrater, som tagit sig hem, vittnar om att Wåghals är gift i Danmark. Soldaten Olof Olofsson Örfil från Älvdalen har t o m besökt honom i hans nya hem. Kanske även någon Mora soldat startade ett nytt liv i Danmark.

När man läser skildringar av forna dagars krig, måste man fundera över vilka prövningar soldaterna och deras familjer fick utstå. Hustrur och barn måste i åratal klara försörjningen själva. För att överleva krävdes att de hade släkt att få hjälp av. Soldater måste utstå allehanda fysiska strapatser, sjukdomar och svält. Bevittna hur deras kamrater dog i fält eller av skador. Överleva fångenskap, lyckas rymma och ta sig hem igen. Nog är de värda några rader trots att det är 300 år sedan.

Källor: Kyrkböcker, Generalmönsterrulla 1714, Kungl Dalregementets historia del 3 Pihlström

Pihlström sid 256

Armborstet 1965 (Årskrift för Kungl Dalregementets kamratförening)

Citat från Nationalencyklopedin